Fy fan vad HÄFTIGT Moa! Det känns så jäkla osannolikt allt det där. Hur gick det då? Tror du bilderna blev bra?
Älskar 60-tal. Var folket trevliga? Moa-Harriet kommer att vara så fin, har verkligen kunnat se det framför mig så tydligt ända sedan jag fick veta om första provspelningen. Jag vill se!!!

Men nu tänkte jag faktiskt återkoppla till ditt londoninlägg. Självklart minns jag mer ur dimman. Mycket mer i alla fall än vad de där bilderna kan visa. De är fina, älskar dem, men trots allt visar de bara dag 1+2, och då inte ens allt vi var med om. Men jag vill liksom inte sätta ord på minnena, de är för fina i min hjärna! Jag blir så glad när vi är med varandra och det ibland kommer upp sådana där små detaljer som inte är tillräckligt stora för att berätta för folk som inte var med, men som när man talar om dem är så fina att man dör. Vår londonresa var oslagbar... Men det har vi väl redan konstaterat, aight?


Hur som helst, sitter i skolan, ljushallen. Någon har satt på lite skogig musik, skulle lätt kunna se alver hoppa in genom de stora fönstrena och börja spela. Jag är i det hela GLAD och musiken hjälper faktiskt till lite. Varför är jag så glad nu för tiden? Kan liksom inte acceptera det - är helt inställd på att det ska gå över. 

Nu har jag ungefär en timme att fylla innan jag ska möta m+p+N+R (familjen) på McDonalds och hoppa i bilen till Skåne, och denna har jag hittills använt till att skriva om en bildtext (tror det var den första vi skrev till LG!) till en kort kort kort novell.  Temat är "En kärlekshistorias uppgång och fall", svenskauppgift. Usch kärlek är inte min grej!! Men jag har gjort mitt bästa, och tänkte lägga upp den här för att se om du tycker om vad jag har gjort! Hoppas att du kommer ihåg orginaltexten bara, så att du ser ändringarna.

l0v3 u/
J44N4