Bilden har inget att göra med det jag nu tänker skriva, den är där bara där för att jag gillaren. Så vad fanken är det jag inte kan hålla inne??

Det, kära Moa ska jag tala om för dig, är att jag är så KÄR. SÅ KÄR KÄR KÄR KÄR KÄR ATT JAG DÖR!
Hela dagarna är det det enda jag tänker på: Hur blev jag såhär förbaskat jävla cepekär?! Hur gladlyckligsprallig kan en människa vara? Hur oviktigt kan allt annat kännas?

Jag förstår liksom alla dessa urvattnade formuleringar som: "så kär att jag spricker" eller att "hjärtat brister" för att man är så kär. DET ÄR PRECIS SÅ DET KÄNNS! Och varmt känns det. Och liksom aldrig tråkigt, någonting. Dessutom känns det som att all denna kärlek bara sprider sig till allt i mitt liv - helt plötsligt älskar jag allt och alla, vill bara skrika och springa och pussa och krama alla i min närhet. Känner mig omåttligt fånig.

Men lika lite som jag kan se dig köpa beiga och rosaglittriga saker (vad fan är det du menar för saker förresten, ge exempel!!) kan jag tänka mig att du kan se mig såhär kär. Kan du det? Hade du ens anat hur illa däran det egentligen är med min kärhet nu för tiden? Jag dör.


Men! Det är faktiskt dags för annat nu. Tänkte skriva lite om en av böckerna jag lånat, eftersom att du undrade. Jag började nämligen igår på Orden som befriar av Marie Cardinal. Den var den sista boken jag liksom av en slump råkade se på biblioteket igår när jag var påväg att gå där i från och den fick helt enkelt slinka med trots sin tråkiga framsida och lite illavarslande titel (tycker att den låter töntig). Men alltså. SJUKT FET BOK, verkar den vara! Den handlar om författarens tillfrisknande från svår psykisk sjukdom, om hennes liv innan sjukdomen bryter ut och delvis om hennes barndom, i alla fall så som jag förstått det. Men till största delen handlar den om den sju år långa psykoanalys som hon går igenom för att bli frisk.

Jag har inte riktigt fått grepp om vad det egentligen handlar om för sjukdom, men det verkar som att hennes vansinne valt att yttra sig i en rädsla för (hör och häpna) hennes egna mens! Varje gång hon blöder får hon panik, blir helt lamslagen och stundvis apatisk, samtidigt som hon även mellan menstruationerna är helt dominerad av rädslan inför nästa blödning. Det verkar till och med vara så pass vrickat att hennes psykiska tillstånd sätter igång ett helt abnormt blodflöde som gör att hon måste läggas in på sjukhus vid upprepade tillfällen. Så jäkla sjukt.

Herregud jag får rysningar när jag tänker på det. Tänk att det är baserat på en sann historia - tänk att vara så rädd för något så naturligt och som man liksom inte (i alla fall inte då boken utspelar sig, alltså typ 60-talet om jag skulle gissa) kan bli av med. Det ska bli helt sjukt spännande att få se hur allt hänger ihop, vad rädslan egentligen beror på och hur i fridens namn den kopplats till mensen.

Jag har nu läst ca 70 sidor och kan ana att det kan höra ihop med någon slags prestationsångest, och kanske bekräftelsebehov från huvudpersonens mamma. Men det är spekulationer och spekulationer enbart! SPÄNNANDE, visst????

Vad handlar din Eating Animals om? Och sist men inte minst, fina bilder!!

/Jaana