En skarp näsvinge, nästan för skarp för att tillhöra en näsborre. En hal pust av luft, näshår som fladdrar. Näsborren vidgas. Ett litet veck under nästippen blir synligt, som ett resultat av att näsan och munnen samarbetar för att uttrycka avskyn Hon känner. Hon irrar med blicken, låter undslippa ett ljud. Det är ett obestämbart men förståeligt ljud, oberoende av vem som skulle tänkas höra det. Hon avskyr det här.
Min vän sitter mitt emot Henne, tvärs över bordet, med ett ansiktsuttryck som inte riktigt säger någonting. Hon ser vecket, nästippen, näsvingarna - utan ett egentligen se det. Det behövs helt enkelt inte ses igen. Och min vän vet, för hon har sett detta också, att hon skulle kunna få precis det där uttrycket att forma hennes eget ansikte, om hon bara skulle vilja. För bortsett från det djupa jacket i min väns överläpp, det som varit mer eller mindre öppet i två år, är de två paren läppar som nu befinner sig mitt emot varandra så nära identiska som två par läppar kan bli.
Hon, alltså inte min vän, utan Hon, särar på sina och andas. Ljudet som skapas får min vän att tänka på en luftmadrass som töms på luft, och vi ser framför oss hur ljudet fortsätter, hur Hon fortsätter att pysa och pysa och hur Hon tillslut ligger där på golvet, helt tömd. Vi skrattar lite för varandra, så att Hon inte hör.
Men hon hörde visst.
“Sluta fantisera. Gå här ifrån.”
Som svar andas min vän ut hon också, men hennes andetag syns bara. På rörelsen i hennes kropp syns det.
“Sluta sucka.” säger Hon, vi visste att hon skulle säga det..
Min vän reser sig och går. Jag gillar hur hon går; det finns ingen som kan gå, alltså gå sin väg, som hon kan. Det är som att hela hennes rygg fortfarande muckar gräl när hon vänt sig bort, medan frånvaron av hennes ansikte talar om exakt hur mycket under hennes värdighet det skulle vara att stanna. Till skillnad från mig kan min vän gå sin väg utan minsta drag av barnslighet eller arrogans.
Det tar några sekunder efter det att min vän gått innan Hennes näsvingar slutligen slappnar av, munnen återtar sin ursprungliga form, vecket försvinner. Men både jag och min vän vet ändå att avskyn vi nyss sett inte alls försvunnit, utan bara vänt sig inåt. Jag ser det som en implosion och min vän känner det mot ryggen.
Hon, alltså Hon, vänder sig till slut om, sticker ner händerna i ljummet vatten vi hade glömt bort fanns där, och fortsätter med putsandet, borstandet, skrubbandet. Jag undrar om vattnet förresten ens är ljummet fortfarande. Tydligen är det inte det, eftersom Hon släpper ut det och fyller på nytt. Jag undrar om min vän någon gång kommer att börja diska ren disk hon också.
Efter att ha betraktat Hennes ryckande skuldror ett tag går jag efter min vän. Jag finner henne i badrummet där flera hudvarma klädesplagg ligger vid min väns fötter, blir blöta av vattendroppar från senast någon tog en dusch. Min vän betraktar sig själv i fönsterrutan. Bara kort betraktar hon, kort så att hon inte riktigt hinner se allt, för det vill hon inte. Jag går in i duschen och slår på en stråle, känner av temperaturen utan att få strålen på fötterna och håller undan drapperiet för min vän som stiger in. Hon börjar nynna, nynnar utan ord, med halvspända stämband, och jag ser tonerna klibba fast i taket då de stiger med ångan. Utan att veta varför grabbar jag tag i en av dem och liftar upp till duschdrapperiets stång. Det är svårt att balansera sig kvar på den när jag väl landat, men tillslut får jag fäste. Så där sitter jag sedan och manar på min vän. Hon måste höras mer.
“Sjung starkare! Sjung högre! Sätt ord till melodierna!” Hon lyder, jag gungar i takt, klappar i takt, sjunger med.
“För i helvete.” Hör jag ganska svagt från köket. Vi ignorerar det.
“Sjung mer!” Manar jag, med viskröst den här gången.
“Andrea för fan var TYST. Måste varje sekund fyllas med LJUD?” Skriker Hon åt oss. Min vän tystnar och jag släpper långsamt taget om stången och rinner ner längs med plast och duschdrapperi, landar precis där min vän sätter ner sina tår som håller på att bli mjuka. Ska vi alltså ge upp?
“Vad ska jag göra?” frågar hon mig. Jag klättrar upp på fotryggen. “Vad ska jag göra?” upprepar hon. Hon vet att jag inte kan svara, så hon stänger av strålen och schamponerar håret med mycket mer schampo än Hon säger att man ska ha. Och så börjar hon att nynna igen, jag tar tag i en ton och liftar uppåt igen.
Vi tvättar min vän mycket noggrannare än vanligt, torkar min vän långsammare än vanligt. Varje kroppsdel tar mycket längre tid än vanligt, och när hon är klar med handduken går hon över till bomull, tar sig an jacket i läppen. Hon duttar försiktigt försiktigt, som vanligt.
Vi tänker tillbaka på när hon fick det, jacket alltså. Vi minns det väldigt tydligt. Vi provocerade varandra och jag försökte inte ens hindra min vän som jag borde ha gjort.
Den verkade lätt som äggskal, saxen, och läppen när den delades gav samma känsla som när vi gjorde hål med is och nål i min väns öra en gång. Men det blödde inte ens, och ingen av oss gav ifrån sig ett endaste ljud. Vi klippte bara.
Nu ser min vän på jacket genom spegeln. Det är underligt att det inte läkt på två år, och kanske ännu underligare att det aldrig blödde, att det aldrig blött. Eller, underligast är nog kombinationen: Ett konstant öppet sår som varken blöder eller sluter sig, som om det inte kan bestämma sig. “Som om ett sår skulle ha en vilja” tänker min vän.
Hon drar med pekfingertoppen över jackets kanter, och jag ser att hon har en plan. Hon fick syn på den i Hennes ögon idag över bordet, berättar hon för mig när vi slänger bomullstussarna. Det var därför vi tvättade oss så extra noggrant. Det var därför vi skrubbade min väns hud rosa, och därför vi nu tar upp stålullen.
Den är till för insidan, berättar min vän, och hon säger det inte högt, men hon vill ha mig hjälp. Så jag hjälper min vän att hitta de mest undangömda ställen och den smuts som bara rör henne och mig. Vi skrubbar skrubbar medan vi tänker på Henne.
Slutligen, efter två byten av stålull och fyra påfyllningar av den underliga tvålen min vän gråter ut, är min vän ren. Bådas våra hårda tag blossar fortfarande på hennes hud. Jag kan tänka mig att det svider ordentligt nu, där det redan gjorde ont tidigare.
Jag ställer mig bredvid min vän, fattar tag om hennes hand och går med henne ut i köket. Hon är fortfarande helt naken, naken och rosa när hon ställer sig framför Henne och jag tyst glider undan, ställer mig bakom min vän och lägger händerna på hennes axlar. Vi andas in tillsammans, och som om hon alltid vetat vad hon nu ska göra nyper min vän tag i var sida om jacket, så långt in som möjligt, och börjar dra.
Till en början känns det som att dra isär en rå kycklingfilé i två delar. Det går trögt. Det gör ont. Vi blir äcklade. Men när klyftan förlängts så långt att vänster ögonglob blottas lättar motståndet med ens och den redan befintliga smärtan bedövar den nya. Äcklet släpper oss.
Min vän grimaserar, och jag gör mig liten så att jag kan hoppa upp på hennes hud och springa längs med sprickan, jag tänker att jag ska blåsa. Men jag får såklart inte tid, det går så fort att jag tvingas till Ronja-hopp över helvetesgapet, fram och tillbaka. Jag hinner knappt med när sprickan rundar hjässan. När den rusar ner i nacken, löper ned längs med ryggen, är jag långt efter.
Sprickan delar ryggen i två delar, den vänstra lite större än den högra och de två delarna börjar när vi når svanken att falla isär. Jag tänker på isberg som spricker.
Som från ingenstans är plötsligt min vän bredvid mig. Hon springer, hon också. Vi hör våra steg klappra, och hur huden liksom ploppar som om den är glad över att få spricka, som om hundratals små knappar knäpps upp av ett ända långt ritsch, och hela tiden tycker jag mig följa en tråd som repas upp ur ett tjockt material.
När vi kommit till insidan av min väns vänstra lår rundar vi slutligen kroppen, är nu halvvägs. Vi följer min väns gigantiska fingrar, med varsin hand hårt sluten om den andras, följer upp till naveln där vi viker av så att vi springer upp mitt i mellan brösten och jublar. Vi når läppen. Vi är runt!
Och Hon bara gapar.
Och nu är det gjort. Det är gjort och vi är lättade, hur skulle vi kunna vara något annat än lättade? Vi suckar och ler, och för en gångs skulle säger Hon inte till min vän att sluta.
När vi släpper taget om skalet vet vi var det egentligen var vi försökte göra när vi klippte upp läppen. Vi förstår oss, äntligen. Vi var lite tidiga bara.
Vi kliver åt sidan och Hon, ja Hon, plockar upp vi-skalet, betraktar det lite oförstående. Från min väns axel ser jag henne närma sig innan min vän ser det, så jag kysser min vän på kinden och ser till att försvinna.




(styckeindelningen blev nog upfuckad nu, men jag orkar inte försöka fixa. Hoppas du orkar läsa! /J-K)