Du har helt rätt Moa, och jag tänker börja påfyllningen av blogg med att uttrycka en tanke som jag gått runt med denna morgon. Det är en tanke jag misstänker att man inte kan göra så hemskt mycket av, men som ändock finns där och som jag tänker skriva ned.

Det hela började med en smärre sammandrabbning mellan mig och mina föräldrar igår kväll. Kärnan i konflikten   var: Jaana flänger runt, Jaana är oansvarig och Jaana bryr sig bara om sig själv. Hon vill vara så självständig och vuxen men är bara arton, vi har ansvar, FORTFARANDE GYMNASIET!! Jaana är en orkan som drar fram och gör allt efter sin egen lust utan att bry sig om folk omkring henne.

Att tillägga till detta är sedan att denna diskussion dessutom varit återkommande i olika grad från och med min tolvårsålder fram till nu. Det har inte alltid varit exakt samma problematik som presenterats, men grunden är och har alltid varit att jag är för aktiv och självisk för att fungera i en familj och att jag måste ändra på min personlighet.

Det känns ju som att de analytiska och tänkande medborgare jag och mina föräldrar anser oss vara borde kunna lösa ett problem som detta. Vi borde kunna lyssna på varandra och komma fram till något som för oss vidare, och inte minst borde vi faktiskt redan ha löst det om det var meningen att det skulle ske.

Tanken jag närt denna morgon är följaktligen simpel och lättförstådd. En teori skulle man kunna kalla den. Den lyder: Det kommer alltid att vara såhär. Ihågkomsten om att detta pågått i intervaller i inte mindre än sex år tvingar mig faktiskt tillslut att inse att detta problem "är Mitt Förflutna, Mitt Nu och Min Framtid"* Det kommer inte att lösas.

Jag blir TRÖTT. Jag vill bara ta studenten. NU. Och Runa gör tonåringar som flyttar hemifrån på The Sims för att bearbeta allt som försiggår. Det var nog allt!

Hejdå
JK



*Citat: Lord Voldemort.