Det står en blå vas under en pall i ett rum. Pallen är vitmålad och färgen har för länge sedan börjat flaga, små flagor som avslöjar träet i grunden. Som klösmärken, eller lite som någon konstig slags människohud ser det ut. Ingen vet egentligen hur det kommer sig att vasen står där under pallen, eller varför pallen aldrig målats om. Ingen vet heller varför rummet uppfattas som tyst, när tystnaden som sådan egentligen är ofullständig.

I detta tysta rum staplas ögonblick på varandra och tycks aldrig lämna det. De blir lite som flagorna, de lossnar från ytan men försvinner aldrig helt. I ett av dessa oförsvinnande ögonblick knuffas sommargardinerna till ett extra stort svep av sommarvinden, och i samma ögonblick börjar golvet att vibrera.

 

Han känner den underliga vibrationen under sig. Den är inte särskilt stark, men den skapar en dov resonans i hans ben. De är trubbiga, och trots att de alla arbetar för de honom endast en kort bit framåt för varje steg.

Då han tagit sig ytterligare några steg framåt sveper något stort, vitt runt honom. Ett tyg. Han ser visserligen inte att det är vitt, för det är inte hans ögon anpassade till att se, och han ver inte heller att det är fråga om tyg. Men han uppfattar hur det just sveper. Eller kanske böljar. Hade han vetat hur havet såg ut hade han kanske jämfört denna rörelse med det.

Han är alldeles för mätt för orka röra sig särskilt mycket, och det börjar bli dags för honom att slå sig till ro. Stänga in sig. Ändå kryper han fram över flagor av vit färg som skulle kunna liknas vid klösmärken, eller möjligen människohud. Liksom med den vita färgen ser han förstås inte detta heller, men vad skulle han egentligen ha för nytta av det?

 

Hon skulle egentligen inte ha någon nytta av det om hon kunde gå ner i spagat. Men när hon springer över golvplankorna, får dem att vibrera, är det vad hon önskar mest av allt att kunna. Hennes ben minns hur det känns, det gör de. Men minnet är tydligen inte en garanti för att hon ska kunna utföra det.

Det är hennes pall som står där och flagar. Den står över hennes vas, i hennes hus. När hon springer genom rummet skjuter hon undan ögonblicken som även de, eller många av dem i alla fall, är just hennes ögonblick. Om man nu kan äga ögonblick.

Efter ytterligare ett ögonblick som även det staplas över de gamla sätter hon sig ner på sin pall och undrar vad vasen egentligen gör där under. Den skulle göra sig mycket bättre på byrån istället, slår det henne. Men hon låter den vara.

Hennes hud klibbar, som hud gör, då hon där. Den klibbar fast mot flagorna, vilka klibbar tillbaka, sitter kvar på skinkor och lår då hon reser sig. Hon låter bli att borsta bort dem och ett underligt ljud uppstår i hennes strupe. En fnissning skulle du kanske vilja kalla det om du hade hört det, eller kanske en skrockning. Kanske spelar det inte så stor roll vad vi kallar det.

Hon tar vasen i sina händer och går bort mot det öppna fönstret, hon har bestämt sig för att göra något av den. Vattnet i vasen är gammalt, men det vet inte blommorna på fönsterkarmen, tänker hon.

 

Han har inte lagt märke till det förrän han stöter ihop med det, förrän det kolliderar med hans släta panna. Helt plötsligt står det där, något väldigt stort och okänt. Men som tur är, är hans fötter försedda med sugproppar. Det innebär inga problem för honom att långsamt påbörja en klättring uppåt. Det tar faktiskt inte ens lång tid innan han kommer upp till ett krön, en kant, kanten, och hans kropp viks över den och han känner igen känslan av jord under sina sugproppsfötter.

Mat.

 

Hon tippar vasen och ser på hur ytan inte anpassar sig efter kärlets lutning, utan förblir plan. Hon skvalpar lite på vattnet. Det ser svart ut, för vasen är mörkblå och kanterna höga, så inget ljus når ner.

Hon skvalpar lite till och passar samtidigt på att skvalpa lite på hängiga bröst och lår som inte passar i korta shorts längre. Och så kommer det där ljudet ur strupen igen, den här gången för att hon kommit att tänka på hur gammal hon blivit, och hur likt vattnet hennes hud rör sig. Och de som säger att det är fult med rynkor, tänker hon och välter kärlet över sina pelargonior

 

Plötsligt droppar det tunga droppar över hans huvud. Han hade inte ens hunnit fram till stammen han såg framför sig, och nu försenas hela processen avsevärt.

Men hans tolv ben fortsätter att stadigt ta honom framåt mot något som har samma färg som han själv, som han identifierar som ätbart och som inte är särskilt långt bort trots allt.

 

Pelargoniorna har nu fått vatten. Hon suckar, står länge kvar med vasen i sin hand. Tittar ut, men ser egentligen inte så mycket genom de grenarna som klättrar omkring utanför fönstret och bidrar till de ohörbara sommarljuden. Hon är naken och gammal och hon gillar lukten av förmultnande äpplen.

Plötsligt rör sig något i utkanten av hennes synfält. Hon hinner inte uppfatta vad det är innan något svart dykt ner, rakt mot hennes kruka och hennes pelargonior.

I ren förskräckelse tappar hon sin blåa vas och ser i nästa ögonblick en koltrast stiga i bananformade bågar ovanför trädet.

 

Sen finns det väl inte mycket mer att säga än att han är död

 

/J-K

En skarp näsvinge, nästan för skarp för att tillhöra en näsborre. En hal pust av luft, näshår som fladdrar. Näsborren vidgas. Ett litet veck under nästippen blir synligt, som ett resultat av att näsan och munnen samarbetar för att uttrycka avskyn Hon känner. Hon irrar med blicken, låter undslippa ett ljud. Det är ett obestämbart men förståeligt ljud, oberoende av vem som skulle tänkas höra det. Hon avskyr det här.
Min vän sitter mitt emot Henne, tvärs över bordet, med ett ansiktsuttryck som inte riktigt säger någonting. Hon ser vecket, nästippen, näsvingarna - utan ett egentligen se det. Det behövs helt enkelt inte ses igen. Och min vän vet, för hon har sett detta också, att hon skulle kunna få precis det där uttrycket att forma hennes eget ansikte, om hon bara skulle vilja. För bortsett från det djupa jacket i min väns överläpp, det som varit mer eller mindre öppet i två år, är de två paren läppar som nu befinner sig mitt emot varandra så nära identiska som två par läppar kan bli.
Hon, alltså inte min vän, utan Hon, särar på sina och andas. Ljudet som skapas får min vän att tänka på en luftmadrass som töms på luft, och vi ser framför oss hur ljudet fortsätter, hur Hon fortsätter att pysa och pysa och hur Hon tillslut ligger där på golvet, helt tömd. Vi skrattar lite för varandra, så att Hon inte hör.
Men hon hörde visst.
“Sluta fantisera. Gå här ifrån.”
Som svar andas min vän ut hon också, men hennes andetag syns bara. På rörelsen i hennes kropp syns det.
“Sluta sucka.” säger Hon, vi visste att hon skulle säga det..
Min vän reser sig och går. Jag gillar hur hon går; det finns ingen som kan gå, alltså gå sin väg, som hon kan. Det är som att hela hennes rygg fortfarande muckar gräl när hon vänt sig bort, medan frånvaron av hennes ansikte talar om exakt hur mycket under hennes värdighet det skulle vara att stanna. Till skillnad från mig kan min vän gå sin väg utan minsta drag av barnslighet eller arrogans.
Det tar några sekunder efter det att min vän gått innan Hennes näsvingar slutligen slappnar av, munnen återtar sin ursprungliga form, vecket försvinner. Men både jag och min vän vet ändå att avskyn vi nyss sett inte alls försvunnit, utan bara vänt sig inåt. Jag ser det som en implosion och min vän känner det mot ryggen.
Hon, alltså Hon, vänder sig till slut om, sticker ner händerna i ljummet vatten vi hade glömt bort fanns där, och fortsätter med putsandet, borstandet, skrubbandet. Jag undrar om vattnet förresten ens är ljummet fortfarande. Tydligen är det inte det, eftersom Hon släpper ut det och fyller på nytt. Jag undrar om min vän någon gång kommer att börja diska ren disk hon också.
Efter att ha betraktat Hennes ryckande skuldror ett tag går jag efter min vän. Jag finner henne i badrummet där flera hudvarma klädesplagg ligger vid min väns fötter, blir blöta av vattendroppar från senast någon tog en dusch. Min vän betraktar sig själv i fönsterrutan. Bara kort betraktar hon, kort så att hon inte riktigt hinner se allt, för det vill hon inte. Jag går in i duschen och slår på en stråle, känner av temperaturen utan att få strålen på fötterna och håller undan drapperiet för min vän som stiger in. Hon börjar nynna, nynnar utan ord, med halvspända stämband, och jag ser tonerna klibba fast i taket då de stiger med ångan. Utan att veta varför grabbar jag tag i en av dem och liftar upp till duschdrapperiets stång. Det är svårt att balansera sig kvar på den när jag väl landat, men tillslut får jag fäste. Så där sitter jag sedan och manar på min vän. Hon måste höras mer.
“Sjung starkare! Sjung högre! Sätt ord till melodierna!” Hon lyder, jag gungar i takt, klappar i takt, sjunger med.
“För i helvete.” Hör jag ganska svagt från köket. Vi ignorerar det.
“Sjung mer!” Manar jag, med viskröst den här gången.
“Andrea för fan var TYST. Måste varje sekund fyllas med LJUD?” Skriker Hon åt oss. Min vän tystnar och jag släpper långsamt taget om stången och rinner ner längs med plast och duschdrapperi, landar precis där min vän sätter ner sina tår som håller på att bli mjuka. Ska vi alltså ge upp?
“Vad ska jag göra?” frågar hon mig. Jag klättrar upp på fotryggen. “Vad ska jag göra?” upprepar hon. Hon vet att jag inte kan svara, så hon stänger av strålen och schamponerar håret med mycket mer schampo än Hon säger att man ska ha. Och så börjar hon att nynna igen, jag tar tag i en ton och liftar uppåt igen.
Vi tvättar min vän mycket noggrannare än vanligt, torkar min vän långsammare än vanligt. Varje kroppsdel tar mycket längre tid än vanligt, och när hon är klar med handduken går hon över till bomull, tar sig an jacket i läppen. Hon duttar försiktigt försiktigt, som vanligt.
Vi tänker tillbaka på när hon fick det, jacket alltså. Vi minns det väldigt tydligt. Vi provocerade varandra och jag försökte inte ens hindra min vän som jag borde ha gjort.
Den verkade lätt som äggskal, saxen, och läppen när den delades gav samma känsla som när vi gjorde hål med is och nål i min väns öra en gång. Men det blödde inte ens, och ingen av oss gav ifrån sig ett endaste ljud. Vi klippte bara.
Nu ser min vän på jacket genom spegeln. Det är underligt att det inte läkt på två år, och kanske ännu underligare att det aldrig blödde, att det aldrig blött. Eller, underligast är nog kombinationen: Ett konstant öppet sår som varken blöder eller sluter sig, som om det inte kan bestämma sig. “Som om ett sår skulle ha en vilja” tänker min vän.
Hon drar med pekfingertoppen över jackets kanter, och jag ser att hon har en plan. Hon fick syn på den i Hennes ögon idag över bordet, berättar hon för mig när vi slänger bomullstussarna. Det var därför vi tvättade oss så extra noggrant. Det var därför vi skrubbade min väns hud rosa, och därför vi nu tar upp stålullen.
Den är till för insidan, berättar min vän, och hon säger det inte högt, men hon vill ha mig hjälp. Så jag hjälper min vän att hitta de mest undangömda ställen och den smuts som bara rör henne och mig. Vi skrubbar skrubbar medan vi tänker på Henne.
Slutligen, efter två byten av stålull och fyra påfyllningar av den underliga tvålen min vän gråter ut, är min vän ren. Bådas våra hårda tag blossar fortfarande på hennes hud. Jag kan tänka mig att det svider ordentligt nu, där det redan gjorde ont tidigare.
Jag ställer mig bredvid min vän, fattar tag om hennes hand och går med henne ut i köket. Hon är fortfarande helt naken, naken och rosa när hon ställer sig framför Henne och jag tyst glider undan, ställer mig bakom min vän och lägger händerna på hennes axlar. Vi andas in tillsammans, och som om hon alltid vetat vad hon nu ska göra nyper min vän tag i var sida om jacket, så långt in som möjligt, och börjar dra.
Till en början känns det som att dra isär en rå kycklingfilé i två delar. Det går trögt. Det gör ont. Vi blir äcklade. Men när klyftan förlängts så långt att vänster ögonglob blottas lättar motståndet med ens och den redan befintliga smärtan bedövar den nya. Äcklet släpper oss.
Min vän grimaserar, och jag gör mig liten så att jag kan hoppa upp på hennes hud och springa längs med sprickan, jag tänker att jag ska blåsa. Men jag får såklart inte tid, det går så fort att jag tvingas till Ronja-hopp över helvetesgapet, fram och tillbaka. Jag hinner knappt med när sprickan rundar hjässan. När den rusar ner i nacken, löper ned längs med ryggen, är jag långt efter.
Sprickan delar ryggen i två delar, den vänstra lite större än den högra och de två delarna börjar när vi når svanken att falla isär. Jag tänker på isberg som spricker.
Som från ingenstans är plötsligt min vän bredvid mig. Hon springer, hon också. Vi hör våra steg klappra, och hur huden liksom ploppar som om den är glad över att få spricka, som om hundratals små knappar knäpps upp av ett ända långt ritsch, och hela tiden tycker jag mig följa en tråd som repas upp ur ett tjockt material.
När vi kommit till insidan av min väns vänstra lår rundar vi slutligen kroppen, är nu halvvägs. Vi följer min väns gigantiska fingrar, med varsin hand hårt sluten om den andras, följer upp till naveln där vi viker av så att vi springer upp mitt i mellan brösten och jublar. Vi når läppen. Vi är runt!
Och Hon bara gapar.
Och nu är det gjort. Det är gjort och vi är lättade, hur skulle vi kunna vara något annat än lättade? Vi suckar och ler, och för en gångs skulle säger Hon inte till min vän att sluta.
När vi släpper taget om skalet vet vi var det egentligen var vi försökte göra när vi klippte upp läppen. Vi förstår oss, äntligen. Vi var lite tidiga bara.
Vi kliver åt sidan och Hon, ja Hon, plockar upp vi-skalet, betraktar det lite oförstående. Från min väns axel ser jag henne närma sig innan min vän ser det, så jag kysser min vän på kinden och ser till att försvinna.




(styckeindelningen blev nog upfuckad nu, men jag orkar inte försöka fixa. Hoppas du orkar läsa! /J-K)