Det står en blå vas under en pall i ett rum. Pallen är vitmålad och färgen har för länge sedan börjat flaga, små flagor som avslöjar träet i grunden. Som klösmärken, eller lite som någon konstig slags människohud ser det ut. Ingen vet egentligen hur det kommer sig att vasen står där under pallen, eller varför pallen aldrig målats om. Ingen vet heller varför rummet uppfattas som tyst, när tystnaden som sådan egentligen är ofullständig.

I detta tysta rum staplas ögonblick på varandra och tycks aldrig lämna det. De blir lite som flagorna, de lossnar från ytan men försvinner aldrig helt. I ett av dessa oförsvinnande ögonblick knuffas sommargardinerna till ett extra stort svep av sommarvinden, och i samma ögonblick börjar golvet att vibrera.

Han känner den underliga vibrationen under sig. Den är inte särskilt stark, men den skapar en dov resonans i hans ben. De är trubbiga, och trots att de alla arbetar för de honom endast en kort bit framåt för varje steg.

Då han tagit sig ytterligare några steg framåt sveper något stort, vitt runt honom. Ett tyg. Han ser visserligen inte att det är vitt, för det är inte hans ögon anpassade till att se, och han ver inte heller att det är fråga om tyg. Men han uppfattar hur det just sveper. Eller kanske böljar. Hade han vetat hur havet såg ut hade han kanske jämfört denna rörelse med det.

Han är alldeles för mätt för orka röra sig särskilt mycket, och det börjar bli dags för honom att slå sig till ro. Stänga in sig. Ändå kryper han fram över flagor av vit färg som skulle kunna liknas vid klösmärken, eller möjligen människohud. Liksom med den vita färgen ser han förstås inte detta heller, men vad skulle han egentligen ha för nytta av det?

Hon skulle egentligen inte ha någon nytta av det om hon kunde gå ner i spagat. Men när hon springer över golvplankorna, får dem att vibrera, är det vad hon önskar mest av allt att kunna. Hennes ben minns hur det känns, det gör de. Men minnet är tydligen inte en garanti för att hon ska kunna utföra det.

Det är hennes pall som står där och flagar. Den står över hennes vas, i hennes hus. När hon springer genom rummet skjuter hon undan ögonblicken som även de, eller många av dem i alla fall, är just hennes ögonblick. Om man nu kan äga ögonblick.

Efter ytterligare ett ögonblick som även det staplas över de gamla sätter hon sig ner på sin pall och undrar vad vasen egentligen gör där under. Den skulle göra sig mycket bättre på byrån istället, slår det henne. Men hon låter den vara.

Hennes hud klibbar, som hud gör, då hon där. Den klibbar fast mot flagorna, vilka klibbar tillbaka, sitter kvar på skinkor och lår då hon reser sig. Hon låter bli att borsta bort dem och ett underligt ljud uppstår i hennes strupe. En fnissning skulle du kanske vilja kalla det om du hade hört det, eller kanske en skrockning. Kanske spelar det inte så stor roll vad vi kallar det.

Hon tar vasen i sina händer och går bort mot det öppna fönstret, hon har bestämt sig för att göra något av den. Vattnet i vasen är gammalt, men det vet inte blommorna på fönsterkarmen, tänker hon.

Han har inte lagt märke till det förrän han stöter ihop med det, förrän det kolliderar med hans släta panna. Helt plötsligt står det där, något väldigt stort och okänt. Men som tur är, är hans fötter försedda med sugproppar. Det innebär inga problem för honom att långsamt påbörja en klättring uppåt. Det tar faktiskt inte ens lång tid innan han kommer upp till ett krön, en kant, kanten, och hans kropp viks över den och han känner igen känslan av jord under sina sugproppsfötter.

Mat.

Hon tippar vasen och ser på hur ytan inte anpassar sig efter kärlets lutning, utan förblir plan. Hon skvalpar lite på vattnet. Det ser svart ut, för vasen är mörkblå och kanterna höga, så inget ljus når ner.

Hon skvalpar lite till och passar samtidigt på att skvalpa lite på hängiga bröst och lår som inte passar i korta shorts längre. Och så kommer det där ljudet ur strupen igen, den här gången för att hon kommit att tänka på hur gammal hon blivit, och hur likt vattnet hennes hud rör sig. Och de som säger att det är fult med rynkor, tänker hon och välter kärlet över sina pelargonior

Plötsligt droppar det tunga droppar över hans huvud. Han hade inte ens hunnit fram till stammen han såg framför sig, och nu försenas hela processen avsevärt.

Men hans tolv ben fortsätter att stadigt ta honom framåt mot något som har samma färg som han själv, som han identifierar som ätbart och som inte är särskilt långt bort trots allt.

Pelargoniorna har nu fått vatten. Hon suckar, står länge kvar med vasen i sin hand. Tittar ut, men ser egentligen inte så mycket genom de grenarna som klättrar omkring utanför fönstret och bidrar till de ohörbara sommarljuden. Hon är naken och gammal och hon gillar lukten av förmultnande äpplen.

Plötsligt rör sig något i utkanten av hennes synfält. Hon hinner inte uppfatta vad det är innan något svart dykt ner, rakt mot hennes kruka och hennes pelargonior.

I ren förskräckelse tappar hon sin blåa vas och ser i nästa ögonblick en koltrast stiga i bananformade bågar ovanför trädet.

Sen finns det väl inte mycket mer att säga än att han är död

/J-K