Jag har aldrig velat gå upp så lite som jag ville i morse. Det var mörkt. Jag frös. Min munhåla var klibbig och ögonen likaså. Det var faktiskt som om jag kände i kroppen att det snöade utomhus. 
Till råga på allt fick jag sedan endast en obarmhärtigt kort tid på mig att duscha, klä mig, äta frukost och samla ihop mina saker innan diverse kollegor, kameror och andra saker skulle börja fylla lägenheten jag befann mig i och vi skulle förvandlas till proffessionella. Mitt i alla misär tänkte jag lite på dig Moa, kanske skulle du kännt dig trygg omkring dessa ting? Själv kände jag mig malplacerad och malplacerad allena.

Men för att anknyta till tidigare korrespondens: Jag vet inte hur jag kan gilla att städa. Eller jo, jag vet. Har ju till och med försökt beskriva vad själva tjusningen är, i tidigare inlägg. Kanske är det helt enkelt så att det är DU som inte tagit dig tid att uppfyllas av meditationskänslan kring det hela. Eller är du inte städtypen bara?
Ej att förglömma är förstås också att jag INTE gillar att städa efter mig själv, och inte alls skulle få samma känsla om det inte också fanns pengar med i bilden.

Dräkten: Fin! Jag förstår hinten - otroligt spännande. Angående projektarbetet: visst finns det bilder. Jag kan fixa! Så snart jag kommer hem igen. Vilket jag som bekant nästan aldrig gör. Gudrun Schyman: Ja, VILKEN KVINNA!

Ut ikväll? Ja! 


Hejdå från Jaana