Jag föddes på min dödsbädd.  Jag hade uppnått en ålder av 79 år. Inte för att skryta, men för en bonde på Indiens landsbygd är detta en mycket hög ålder. Denna dag, min dödsdag, kom alltså inte direkt som en överraskning. Det var den 11e september 1991 och skördesäsongen var i princip över. Det hade varit en slitsam sommar och trots min höga åder hade jag slitit hårt på åkern hela perioden. Den här sensommarmorgonen vaknade jag av att jag kände – ingenting. Inte helt osökt kom jag att tänka på talesättet ”Den dag du vaknar över 50 år och inte har ont någonstans, då är du död”. Jag förstod därmed vad som stod på dagsschemat och förlikade mig således med det. Långsamt slöt jag ögonen för att somna om för sista gången. Ingen sol trängde igenom mina tunna ögonlock, inga mönster dansade på hornhinnan, där fanns bara ett komplett mörker. Plötsligt uppenbarar sig en liten strimma av ljus långt borta i mörkret. Jag förstod med ens att det var ditåt jag skulle och jag började springa. Den lilla ljusglimten blev allt större och större och jag förstår att det är ljuset vid tunnelns slut. Plötsligt stannar jag. Där, inuti ljuspunkten kunde jag plötsligt urskilja rörelser. Jag kisar och anstränger mina synskadade ögon. Mitt i ljuset uppenbarar sig ett vitt rum, nästan kliniskt inrett och med mycket få möbler. Jag kunde urskilja silverfärgade vagnar med blänkande verktyg på. Plötsligt dyker ett enormt ansikte upp framför mig.
- Det var mig  en envis liten flicka! Men vi ska nog få ut henne ska du se. KRYSTA!
Språket hon talade klingade falskt i mina öron vid den tidpunkten även om jag senare kunde förstå vad hon sagt trots att jag då hade glömt bort det.
Plötsligt känner jag hur tunnelns väggar rämnar kring mig. Dock kan jag inte minnas att några väldiga stenblock föll över mig, snarare en mjuk och lite slemmig vägg som liksom tryckte mig framåt, mot ljuset. Jag rycks med och låter rörelsen föra mig med sig likt en våg. Jag förlorar mig i minnen om den enda gången jag besökt kusten men väcks plötsligt ur min fantasi av ett hjärtskärande skrik, ett skrik av smärta. Utan att jag ens hinner reagera har jag landat i det vita rummet, där inne står fyra vita kvinnor i vita kläder. Jag är naken, blå och skrynklig. Jag antar att det är så allting slutar men även så allting börjar. Det var inte alls såhär jag hade föreställt mig min återfödelse.