N O V E L L

Fina ord, tack! Jag blir så hemskt glad!!
Men kritik.
Vill ha mer kritik!
Början kanske ÄR rörig? Har faktiskt aldrig blivit riktigt nöjd med den, vet bara inte hur jag skulle göra det istället. Jag får se över det.
Vet inte hur jag kom på. Det kom på tåget bara, alltså tåget hem från Ystad.

Hade du det bra resten av helgen, efter fredags?
Har btw precis fulländat mitt första riktigt PROFFSIGA CV, tack vare din "typograf" (hans egna ord) till PV. Han är BÄST!

Och slutligen: Kommer du ihåg?





/Jaanis


ps. Jaa, jag gillar förändringen! Börjar långsamt långsamt känna att det kanske börjar bli dags för - wait for it - OFFENTLIGGÖRING...... Vad säger du? Ska kolla Aladdin med Runis nu, köpte den som vhs för 5 kr på Emmaus! PUSSSSS

Ja, vad ska man säga? Jag slänger alla mina lovord över dig! En mycket oväntad historia som skapar många frågetecken och lika många bilder i huvudet. Vem är jaget? vem är Hon? Och vem är din vän? OOOSSSVVVVV. Det var nog avsaknaden av styckeindelning (som vi skyller på bloggen) som gjorde att jag i början tyckte allt var lite rörigt men efter några meningar var jag FAST!

gogogo

En skarp näsvinge, nästan för skarp för att tillhöra en näsborre. En hal pust av luft, näshår som fladdrar. Näsborren vidgas. Ett litet veck under nästippen blir synligt, som ett resultat av att näsan och munnen samarbetar för att uttrycka avskyn Hon känner. Hon irrar med blicken, låter undslippa ett ljud. Det är ett obestämbart men förståeligt ljud, oberoende av vem som skulle tänkas höra det. Hon avskyr det här.
Min vän sitter mitt emot Henne, tvärs över bordet, med ett ansiktsuttryck som inte riktigt säger någonting. Hon ser vecket, nästippen, näsvingarna - utan ett egentligen se det. Det behövs helt enkelt inte ses igen. Och min vän vet, för hon har sett detta också, att hon skulle kunna få precis det där uttrycket att forma hennes eget ansikte, om hon bara skulle vilja. För bortsett från det djupa jacket i min väns överläpp, det som varit mer eller mindre öppet i två år, är de två paren läppar som nu befinner sig mitt emot varandra så nära identiska som två par läppar kan bli.
Hon, alltså inte min vän, utan Hon, särar på sina och andas. Ljudet som skapas får min vän att tänka på en luftmadrass som töms på luft, och vi ser framför oss hur ljudet fortsätter, hur Hon fortsätter att pysa och pysa och hur Hon tillslut ligger där på golvet, helt tömd. Vi skrattar lite för varandra, så att Hon inte hör.
Men hon hörde visst.
“Sluta fantisera. Gå här ifrån.”
Som svar andas min vän ut hon också, men hennes andetag syns bara. På rörelsen i hennes kropp syns det.
“Sluta sucka.” säger Hon, vi visste att hon skulle säga det..
Min vän reser sig och går. Jag gillar hur hon går; det finns ingen som kan gå, alltså gå sin väg, som hon kan. Det är som att hela hennes rygg fortfarande muckar gräl när hon vänt sig bort, medan frånvaron av hennes ansikte talar om exakt hur mycket under hennes värdighet det skulle vara att stanna. Till skillnad från mig kan min vän gå sin väg utan minsta drag av barnslighet eller arrogans.
Det tar några sekunder efter det att min vän gått innan Hennes näsvingar slutligen slappnar av, munnen återtar sin ursprungliga form, vecket försvinner. Men både jag och min vän vet ändå att avskyn vi nyss sett inte alls försvunnit, utan bara vänt sig inåt. Jag ser det som en implosion och min vän känner det mot ryggen.
Hon, alltså Hon, vänder sig till slut om, sticker ner händerna i ljummet vatten vi hade glömt bort fanns där, och fortsätter med putsandet, borstandet, skrubbandet. Jag undrar om vattnet förresten ens är ljummet fortfarande. Tydligen är det inte det, eftersom Hon släpper ut det och fyller på nytt. Jag undrar om min vän någon gång kommer att börja diska ren disk hon också.
Efter att ha betraktat Hennes ryckande skuldror ett tag går jag efter min vän. Jag finner henne i badrummet där flera hudvarma klädesplagg ligger vid min väns fötter, blir blöta av vattendroppar från senast någon tog en dusch. Min vän betraktar sig själv i fönsterrutan. Bara kort betraktar hon, kort så att hon inte riktigt hinner se allt, för det vill hon inte. Jag går in i duschen och slår på en stråle, känner av temperaturen utan att få strålen på fötterna och håller undan drapperiet för min vän som stiger in. Hon börjar nynna, nynnar utan ord, med halvspända stämband, och jag ser tonerna klibba fast i taket då de stiger med ångan. Utan att veta varför grabbar jag tag i en av dem och liftar upp till duschdrapperiets stång. Det är svårt att balansera sig kvar på den när jag väl landat, men tillslut får jag fäste. Så där sitter jag sedan och manar på min vän. Hon måste höras mer.
“Sjung starkare! Sjung högre! Sätt ord till melodierna!” Hon lyder, jag gungar i takt, klappar i takt, sjunger med.
“För i helvete.” Hör jag ganska svagt från köket. Vi ignorerar det.
“Sjung mer!” Manar jag, med viskröst den här gången.
“Andrea för fan var TYST. Måste varje sekund fyllas med LJUD?” Skriker Hon åt oss. Min vän tystnar och jag släpper långsamt taget om stången och rinner ner längs med plast och duschdrapperi, landar precis där min vän sätter ner sina tår som håller på att bli mjuka. Ska vi alltså ge upp?
“Vad ska jag göra?” frågar hon mig. Jag klättrar upp på fotryggen. “Vad ska jag göra?” upprepar hon. Hon vet att jag inte kan svara, så hon stänger av strålen och schamponerar håret med mycket mer schampo än Hon säger att man ska ha. Och så börjar hon att nynna igen, jag tar tag i en ton och liftar uppåt igen.
Vi tvättar min vän mycket noggrannare än vanligt, torkar min vän långsammare än vanligt. Varje kroppsdel tar mycket längre tid än vanligt, och när hon är klar med handduken går hon över till bomull, tar sig an jacket i läppen. Hon duttar försiktigt försiktigt, som vanligt.
Vi tänker tillbaka på när hon fick det, jacket alltså. Vi minns det väldigt tydligt. Vi provocerade varandra och jag försökte inte ens hindra min vän som jag borde ha gjort.
Den verkade lätt som äggskal, saxen, och läppen när den delades gav samma känsla som när vi gjorde hål med is och nål i min väns öra en gång. Men det blödde inte ens, och ingen av oss gav ifrån sig ett endaste ljud. Vi klippte bara.
Nu ser min vän på jacket genom spegeln. Det är underligt att det inte läkt på två år, och kanske ännu underligare att det aldrig blödde, att det aldrig blött. Eller, underligast är nog kombinationen: Ett konstant öppet sår som varken blöder eller sluter sig, som om det inte kan bestämma sig. “Som om ett sår skulle ha en vilja” tänker min vän.
Hon drar med pekfingertoppen över jackets kanter, och jag ser att hon har en plan. Hon fick syn på den i Hennes ögon idag över bordet, berättar hon för mig när vi slänger bomullstussarna. Det var därför vi tvättade oss så extra noggrant. Det var därför vi skrubbade min väns hud rosa, och därför vi nu tar upp stålullen.
Den är till för insidan, berättar min vän, och hon säger det inte högt, men hon vill ha mig hjälp. Så jag hjälper min vän att hitta de mest undangömda ställen och den smuts som bara rör henne och mig. Vi skrubbar skrubbar medan vi tänker på Henne.
Slutligen, efter två byten av stålull och fyra påfyllningar av den underliga tvålen min vän gråter ut, är min vän ren. Bådas våra hårda tag blossar fortfarande på hennes hud. Jag kan tänka mig att det svider ordentligt nu, där det redan gjorde ont tidigare.
Jag ställer mig bredvid min vän, fattar tag om hennes hand och går med henne ut i köket. Hon är fortfarande helt naken, naken och rosa när hon ställer sig framför Henne och jag tyst glider undan, ställer mig bakom min vän och lägger händerna på hennes axlar. Vi andas in tillsammans, och som om hon alltid vetat vad hon nu ska göra nyper min vän tag i var sida om jacket, så långt in som möjligt, och börjar dra.
Till en början känns det som att dra isär en rå kycklingfilé i två delar. Det går trögt. Det gör ont. Vi blir äcklade. Men när klyftan förlängts så långt att vänster ögonglob blottas lättar motståndet med ens och den redan befintliga smärtan bedövar den nya. Äcklet släpper oss.
Min vän grimaserar, och jag gör mig liten så att jag kan hoppa upp på hennes hud och springa längs med sprickan, jag tänker att jag ska blåsa. Men jag får såklart inte tid, det går så fort att jag tvingas till Ronja-hopp över helvetesgapet, fram och tillbaka. Jag hinner knappt med när sprickan rundar hjässan. När den rusar ner i nacken, löper ned längs med ryggen, är jag långt efter.
Sprickan delar ryggen i två delar, den vänstra lite större än den högra och de två delarna börjar när vi når svanken att falla isär. Jag tänker på isberg som spricker.
Som från ingenstans är plötsligt min vän bredvid mig. Hon springer, hon också. Vi hör våra steg klappra, och hur huden liksom ploppar som om den är glad över att få spricka, som om hundratals små knappar knäpps upp av ett ända långt ritsch, och hela tiden tycker jag mig följa en tråd som repas upp ur ett tjockt material.
När vi kommit till insidan av min väns vänstra lår rundar vi slutligen kroppen, är nu halvvägs. Vi följer min väns gigantiska fingrar, med varsin hand hårt sluten om den andras, följer upp till naveln där vi viker av så att vi springer upp mitt i mellan brösten och jublar. Vi når läppen. Vi är runt!
Och Hon bara gapar.
Och nu är det gjort. Det är gjort och vi är lättade, hur skulle vi kunna vara något annat än lättade? Vi suckar och ler, och för en gångs skulle säger Hon inte till min vän att sluta.
När vi släpper taget om skalet vet vi var det egentligen var vi försökte göra när vi klippte upp läppen. Vi förstår oss, äntligen. Vi var lite tidiga bara.
Vi kliver åt sidan och Hon, ja Hon, plockar upp vi-skalet, betraktar det lite oförstående. Från min väns axel ser jag henne närma sig innan min vän ser det, så jag kysser min vän på kinden och ser till att försvinna.




(styckeindelningen blev nog upfuckad nu, men jag orkar inte försöka fixa. Hoppas du orkar läsa! /J-K)

Det är underligt hur man kan haka upp sig sådär. Fuktkräm av alla ting?
Men jag vet hur det är. Jag säger bara tv-shop. Jaana, ca 11 år. Något uuuuuurbra föremål som ska hjälpa en att gå ner i vikt. Och en tant (självklart en tant! varför tant egentligen? är det alltid tanter?) som ler och kniiiper.
Plötsligt zoomar kameran in på tantens lår och tanten pekar. Sedan, snabbt över till hennes leende igen och hon säger "Äntligen har JAG OCKSÅ ett mellanrum mellan mina lår". Kameran hoppar över till en annan tant, lite yngre om jag inte minns fel, som säger "Haha ååh oj oj, jag som trodde att det var MITT mellanrum!"* Och så fortsätter det "Nu kan DU också få den där platta magen, de snygga armarna och det där MELLANRUMMET MELLAN LÅREN".

I flera år efter detta hade jag en hang up, som med din fuktkräm, om det där mellanrummet. OCH JAG VISSTE INTE ENS ATT MAN SKULLE HA ETT INNAN JAG BEKANTADE MIG MED TV-SHOP, TANTEN OCH DE MAGISKA MASKINERNA.


Men men, det här var inte det jag skulle skriva om hade jag tänkt. Som jag smsade om tidigare har jag ju en novell på lager. Den långt ifrån färdig, men jag vill att du ska läsa den Moa! Och komma med respons, kanske hjälpa mig med en titel!

Det är förresten typ det finaste vi fått från LG, tycker du inte? - att det är så LÄTT att låta varandra läsa ofärdiga, känsliga noveller och andra texter. Har alltid hatat sådant innan. Jag älskar det!

Sen vill jag tala om en annan sak också: Vändningen har kommit! Du vet vändningen, den som jag snackade om skulle komma, som skulle förinta den här hopplöshetskänslan jag har. OCH den är nästan två veckor för tidig också. Känns otroligt skönt.

Pupblicerar novellen i nästa inlägg. Pusspåre

/J-K



*Fun fact: På engelska blir det ju "Ooooh, i thought that was MY SPACE", och jag har allt sedan dess gått och undrat om det var någon slags hänsyftning till myspace, duvet MYSPACE. Fanns myspace när jag var 11? Vad tror du om saken Moppen?

Sitter här i sängen halvt naken och försöker torka. Smorde just in hela kroppen i body butter från body shop med lukt MORINGA, den bästa enligt mig. Tror att jag ska få mindre rynkor (och kanske en permanent lukt av moringa?) om jag upprepar denna procedur morgon och kväll. Varför? En gång när jag såg på OPERAH när jag var typ 12, var det en tant med på programmet som var typ 70 bast men som serri såg ut som typ 40. Och denna "tant" sade sig säga att knepet var fuktkräm. Detta etsade sig fast i mitt huvud och på den vägen är det.

Nu sitter jag alltså och torkar, så här ser jag ut då:

KUL VA!

KRÄM

Fan Moa. Jag vet att jag suger. Jag sitter här med mina naglar målade, en hand rosa och en hand grön. Känner mig som en clown och känner mig rätt otaggad på livet. Och kameran har gått sönder. Och skolan har börjat. Åh när tar misären slut?

Fast vem försöker jag lura? Jag gillar att vältra mig i mitt eget lidande. ååååååååååååååååååååh.
Vad händer vad händer? Vad händer med mig?
Också saknar jag dig.

Tänkte posta tre inlägg med lite bilder från de senaste veckorna, dock bara från kompaktkameran så de är inte utav bästa kvalitet men here it goes:

Förstår precis. Har suttit i soffan i typ fyra timmar och ba ska göra nått snart.. läsa en bok.. laga mat.. Fyra timmar senare har jag inte gjort något alls typ! Om det går att jämföra med ditt lathetssyndrom, det kanske finns olika typer av lathet? Hur som helst så KANSKE jag skulle bli LITE glad om du missar tåget och stannar i Stockholm med mig, men jag skulle inte riktigt kunna glädjas om detta slog in för jag förstår ju att det skulle vara jobbigt för dig. Och till sist i det är stycket, som en liten kuriosa om mig själv, vill jag bara säga att jag är så jävla bra på att packa, och fort går det också.

Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa vad GLAD jag blev av att du hade svarat mig.
Men vad menar du med att du inte kan göra "enter"?

Jag är för övrigt den lataste jag vet. Åker i morrn till skåne, men har varken packat, städat eller gjort NÅGONTING som jag skulle göra innan jag sätter mig på tåget som avgår kl 10.10 från centralen. Och istället för att göra det nu så tänker jag gå upp klockan sex i morgon och sätta igång DÅ. Låter det bra?!
De flesta tycker nog att det skulle vara bättre att görat nu - än finns det tid, och vem vet hur stor risken är att jag inte lyckas ta mig upp på utsatt tid i morgon. Jag personligen skulle gissa ett den är stor såååå... jag vet inte riktigt vad det är jag håller på med(!) Jag tror att det kan vara mitt straff till mig själv för att jag slackat så förfärligt idag. En tidig morgon måste jag klara av.

Om ensamheten: Jag förstår totalt, men har svårt att leva mig in i det. Jag älskar att vara ensam och behöver verkligen vara det till och från. Känner inte du det behovet? Har jag redan frågat dig detta någon gång?

Mysigt det var i går förresten. Fan att inte Gabbi o Filip var där - SNACKA reunion det hade varit.

Mvh
Minimoa

Förlåt hemskt mycket för att jag inte svarade på ditt SMS den där gången och förlåt för att jag är långsam med att skriva tillbaka. Sedan PVn (pojkvännen) kom hem från Skåne har jag inte varit ensam en enda natt, vilket gör det lite svårt att skriva såhär.